Jag får damp på att hon däruppe springer ner i trappen och stänger av routern HELA HELA HELA tiden, så att jag gång på gång måste starta om datorn. Vad är problemet? Det kostar ju inte direkt mer att ha den igång?

Jaja, strunt samma. Jag har en tendens att typ bara uppdatera på torsdagar? Antar väl att det typ är den lugnaste kvällen på hela veckan och att det förmodligen är därför. Denna vecka har jag tränat varje dag! På grund av det tar jag mig en välbehövlig paus imorgon bara för att jag ska kunna komma hem till hallsta en timme tidigare. Det gör jag rätt i.

Om man skulle beskriva den gångna skolveckan på ett känslomässigt plan så skulle det rätta ordet för den beskrivningen vara bergochdalbana. Jag har känt mig glad, arg, ledsen, sprallig, negativ, positiv, uppgiven, frustrerad, stressad, ja alla möjliga känslor. Skit jobbigt har det varit. Dessutom har veckans hemlängtan varit näst intill outhärdlig. Det har varit stunder där jag bara velat slänga mig på tåget för att kunna komma hem till min pojkes mjuka famn och hemmets trygga tillvaro. Jag hatar när jag känner så, för jag vill inte ha den känslan. Jag vill kunna se mer positivt på att vi är ifrån varandra än vad jag kunnat göra den här veckan. För innerst inne vet jag att det bara är positivt för vårat förhållande. Jag har verkligen lagt märke till hur man uppskattar varje extra sekund man får tillsammans, på måndagmorgonen innan jag åker iväg, en miljon gånger mer nu än förut. Varje stund blir så värdefull och det enda man vill göra på helgen är att vara tillsammans. För att liksom kunna ladda upp batterierna till veckan.

Jag är expert på att skriva jättelånga inlägg?
Men en sak jag bara måste berätta om var när jag åkte hem från skolan idag...

När jag och Lovisa stod vid Fridhemsplan och väntade på tunnelbanan mot Hässelby, så hör vi någon som skriker med helt seriöst det gällaste, skarpaste och högsta skriket jag någonsin hört lite längre ner på perrongen. Vi såg inte vem det var och trodde att det typ var någon som höll på att skoja eller nånting. Men när vi precis rullat iväg så kommer det en människa längre bakom oss i gången mellan sätena och skriker "HAAAALLÅÅÅÅÅÅÅ" med samma gälla skrik. Jag tittar automatiskt efter vem det är som håller på å dampar och ser en människa med glasögon, skäggstubb, mössa och endast vanliga inomhuskläder på sig fast det är mitt i vintern. Och vad tror ni han gör? Han kommer fram till mig och Lovisa och lutar sig sen emot mig så att hans ansikte är lite mindre än 10 cm från mitt ansikte och skriker "Jag är polis, jag vill se din pistol!". "Okej?" säger jag. Sen drar han av ett sånt där skrik igen, rakt i mitt öra! Sen lutar han sig emot Lovisa och skriker skitnära hennes ansikte också. När hon frågar vad fan han håller på med och ber honom går därifrån verkar han inte ens reagera på att vi pratar med honom? Som tur är går han av bara efter en station och jag sitter kvar där i typ chocktillstånd. Jag tycker det är så himla otäckt och känslomässigt jobbigt när något sånt där händer. Jag vet inte vad jag ska göra i en sån situation. Känslan har funnits kvar hela eftermiddan och kvällen och jag det kändes som jag återupplevde allt igen när jag berättade på telefon för mamma. Det kanske låter överdrivet men det var hur läskigt som helst.

Frågan som endå kvarstår är vad det egentligen var för fel på den människan? Vad gör en person i det tillståndet ute bland annat folk helt själv? Man har ju ingen aning om han hade någon psykisk störning eller var utveckligsstörd, eller kanske båda. Om han skulle dra upp en kniv och börja vifta med eller vad han skulle göra. Men fortfarande? Ingen har ju rätten att bete sig så mot andra oavsett om man är frisk i huvudet eller inte. Varför låter man en människa helt utan sociala spärrar och jag vet inte vad gå ute själv?

Det här gjorde mig iallafall väldigt upprörd och jag känner hur känslorna rusar bara av att jag skriver om det.
Men nu ska jag nog ta och tacka för kvällen i allafall. Nu ser jag fram emot en helg med bio och närhet av min älskling.
/L