Dagen börade med en sovmorgon till kl11 (a) kände att det behövdes.
Efter frullen blev det en prommis med Nathan sen drog jag till gymmet och tog mig igenom ett pass på ganska precis en timme. Det va faktiskt jätteskönt o gå dit själv, hihi. Det får mig att pusha mig själv steget längre känns det som. Kanske är jag en individuell-"idrottare" trots allt. Jag tror mer och mer på det. Trivdes bra med tennisen, synd att tränarna var så sämst bara.
 Lagsporter får mig att sätta kanske lite för stor press på mig själv. När jag framför allt ser andra som är bättre, så märker jag bara av mina misstag. Jag tar liksom inte alls tillvara på dem enstaka sakerna jag ibland gör bra. Det blir som en ond cirkel lixom, jag kommer ofta lite o-pepp till träningen för att jag vet att det förmodligen kommer gå åt helvette. Det gör det ju oxå, bara för att jag tänker inte på något annat än att jag måste göra bra ifrån mig. Alla missade bollar bara gnager.
Då går självförtroendet ganska snabbt ner i botten, och man har en sån stor lust o bara gå därifrån.
 Jag förstår för tillfället inte varför jag inte bara kan sluta bry mig och se framåt? Men efter såpass lång tid av försök och nya tag så vet jag inte ens, om jag orkar resa mig upp och bara ta allt ifrån början. Allt runtomkring får mig bara att känna mig så oduglig. Samtidigt som det egentligen bara är jag själv som kan påverka min utveckling, så är jag så långt ner nu, att jag blir tveksam om jag ens har någon chans att ta igen allt.
 Jag har varit påväg att ge upp så oräkneligt många gånger, men har ändå kämpat på för att jag älskar sporten. Att bara få spela gör mig lycklig.

Å va skönt att få det ur mig. haha.
Men lite senare dyker förmodligen patrick-hjärtat upp. mysmys.

puss