Från alla håll och kanter hör man nu prat om gymnasiemässor och syokonsulent-möten och stress över att man inte vet vad man vill bli. Men en sak är säker! Jag är så sjukt glad över att jag, sen typ 3:an 4:an har i princip vetat vad jag vill hålla på med i framtiden. Designer sa jag jämt. Eller frisör. Fast besluten var jag.
 Jag är väl fortfarande inne på samma bana. Mina ideér har bara utvecklats lite. Hihi
Det står för tillfället mellan Carlforsska och John Bauer.
Carlforsska har ju både Frisör- Mode Design - och Stil&Trend linjerna och det är nära och bra till stationen. Alla dom linjerna har jag ju valt emellan hela tiden.
 Om jag nu väljer John Bauer så är det IT-Media linjen som gäller.
Det som ändå gör mig osäker är att utbildningarna skiljer sig så otroligt mycket, de är ju helt skilda saker.
Men jag har bokat in tiderna som John Bauer har öppet hus, så antingen hjälper det mig att antingen välja Carlforsska eller så väljer jag att gå där. ELLER så får det mig kanske att tycka om båda lika mycket. Haha så jag håller på.
 Återigen får allt dehär tänket på framtiden mig att tänka på hur stor del av mig som passar in i mitt stjärntecken.
Skytten kan nästan symboliseras av ett enda stort frihetsbehov. Jag hatar när fok talar om för mig vad jag ska göra. Det finns konstigt nog alltid någonting som jag vill ändra på. Eller göra helt egna regler som alla andra helst ska rätta sig efter.
Det är som när man får en skoluppgift, och man ska jobba i grupp. För det första blir jag nästan lite stressad av att jag måste anpassa mig efter alla andra, och att jag måste utföra uppgiften/uppgifterna på lärarens sätt.

Det är nog därför jag dras till designeryrket, att jobba som frisör, eller webbdesigner. Då kan jag få ha mina egna regler bäst jag vill och inte behöva ha några ramar att jobba innanför.
Som möbel, eller kläd-designer finns inga regler. Jag har möjligheten att göra precis vad jag vill.

Detta frihetsbehov gör att jag blir lite skeptisk till att skaffa barn i framtiden. Just nu får jag en känsla av att det skulle hindra mig från att leva ut mina drömmar och visioner, och bara begränsa mig.
För visioner har jag mina vänner.
Jag blir nästan lite stressad över att jag kanske inte kommer hinna med alla saker som jag vill göra i mitt liv.
Men det är nog ingen stor chans för jag tänker offra mycket för min karriär gott folk.
Min största farhåga i livet skulle vara att fortfarande vara kvar i en lägenhet här i Hallsta om 30-40år och tänka: Varför gjorde jag inte såhär? eller : Varför satsade jag inte på mina studier medans jag hade chansen?
Att till exempel hamna på ett kontor och sitta där, dag ut och dag in, i tiotals år skulle göra mig deprimerad. Allt skulle kännas så bortkastat.

Nu menar inte jag att det är något som helst fel med att jobba på kontor eller att bo i en lägenhet i Hallstahammar, utan jag menar bara att det nog inte skulle kunna göra just mig riktigt lycklig.
Men pengar och karriär behöver inte heller betyda lycka.
 Att bo på en liten ort och ha den möjligheten att ha kunna dom man älskar omkring sig tror jag många människor tycker räcker.
Vem vet, om tio år kanske mina mål och drömmar har ändrats helt, eller så har mina nuvarande gått i uppfyllelse.
En dag i taget..

Carpe Diem.