thoughts
Idag när jag slog ner rumpan här blev jag riktigt chockad. Det är så sjukt vad livet är oberäkneligt och ibland så himla orättvist. Det tar aldrig slut på skiten. Men hur sjuka saker som än händer, så vill jag på något vis ändå tro att de sker av en anledning. Positiv som negativ. Jag tror att vi alla kommer hit med ett uppdrag. Vissa kanske går ett helt liv utan att inse vad det uppdraget är, samtidigt som vissa gör det, men är omedvetna om att dom faktiskt förstår. Det är liksom bara den där känslan i magen som talar om. Men jag tror att just den där magkänslan, är något mycket större än vad vi kan förstå. Jag lär mig av mina misstag, men någon annan kan också lära av dem. Vi lär av varandra, och det finns en mening med det. Det är erfarenheterna som gör oss klokare.
Med den här händelsen som exempel så kan bara var och en gå till sig själv. Är det inte egentligen så att man är obeskrivligt tacksam för det liv man har? Men att man så lätt glömmer bort att just uppskatta det och människorna omkring sig? Det är precis det jag menar, sånna här händelser får människor att tänka en gång till, att vakna upp och förhoppningsvis lära sig något.
Utifrån mina hittills ganska få livserfarenheter (i jämförelse) så är det här min tro. Kalla mig inte religiös, för det är jag inte, men jag tvivlar inte en sekund på att det finns något någonstans som styr. Något som vi många gånger har väldigt svårt att greppa, men som finns runt omkring oss hela tiden, i alla val vi gör och i allting som händer.
Det här tänket hjälper mig i mina val, det får mig att hitta tron på mig själv igen, när allt känns värdelöst. Alla måste lida, alla måste på något sätt gå igenom tuffa tider och ibland hemska saker. Men det vi också har gemensamt, är att vi alla på något sätt får det vi egentligen förtjänar tillslut, även om det tar hundratals år. Värme och kärlek till er som sörjer.
Med den här händelsen som exempel så kan bara var och en gå till sig själv. Är det inte egentligen så att man är obeskrivligt tacksam för det liv man har? Men att man så lätt glömmer bort att just uppskatta det och människorna omkring sig? Det är precis det jag menar, sånna här händelser får människor att tänka en gång till, att vakna upp och förhoppningsvis lära sig något.
Utifrån mina hittills ganska få livserfarenheter (i jämförelse) så är det här min tro. Kalla mig inte religiös, för det är jag inte, men jag tvivlar inte en sekund på att det finns något någonstans som styr. Något som vi många gånger har väldigt svårt att greppa, men som finns runt omkring oss hela tiden, i alla val vi gör och i allting som händer.
Det här tänket hjälper mig i mina val, det får mig att hitta tron på mig själv igen, när allt känns värdelöst. Alla måste lida, alla måste på något sätt gå igenom tuffa tider och ibland hemska saker. Men det vi också har gemensamt, är att vi alla på något sätt får det vi egentligen förtjänar tillslut, även om det tar hundratals år. Värme och kärlek till er som sörjer.
/L
Kommentarer
Trackback
